Från sådd till halmtak 2007
del 3.
 

Att riva det gamla taket gick ganska fort. Man märker att det inte bara är den gamla halmen som slitits av väder och vind och vittrat av solens UV-strålning. Det finns också begynnande rötskador i den. Det var dags att byta och lägga nytt.

Kväverikt ogräs i halmen angrips snabbt av röta. Det gäller också om halmen inte är riktigt mogen. Mogen halm består av ren cellulosa och är mycket motståndskraftig mot rötangrepp.


 

 

 

 

Tröskmomenten är därför viktiga. Dels rensas ogräset bort och dels ser man till att alla sädeskorn är uttröskade. Om sådana finns kvar kommer möss och fåglar och gör gångar i taket. Och det begränsar takets hållbarhet väsentligt.

Det är samverkan mellan olika faktorer som bestämmer hur länge ett halmtak håller. Man vet att halmen bryts ner fortare på sydsidan där solens strålar angriper den. Men om mossa på taket är bra eller dåligt är inte entydigt. Man kan hitta tak med tjock mossa som är torra och friska strax under ett tjockt mosslager som man kanske trodde skulle dra fukt och röta in i taket.

 

(Så här beskrev jag täckningstekniken i länken "Kulturarv"):
Halmen fördelas i horisontella rader över taket med rotändan nedåt. Över varje sådant lager och rakt över en läkt lägges täckekäppar. Dessa binds fast hårt i underliggande läkt och klämmer på så sätt fast halmen. Käpparna bestod förr av hassel, rönn eller en. Till bindning användes ursprungligen vidjor av pil eller björk (ettåriga stam- eller rotskott).

Vid den takläggning, som har gjorts i år i Ingeborrarp, har just denna mycket gamla teknik använts. Man kan binda med tjärade snören, med rostfri ståltråd, men vi har använt tvinnade björkvidjor. Det har gått åt många, 1200 stycken. Förr tvinnades de för hand. Hur tjockt skinn man än hade på händerna blev man ganska snart hudlös och oförmögen att fortsätta arbetet.

Man måste tvinna vidjorna för att kunna binda med dem. Vid tvinningen säras fibrerna från varandra så att man lätt kan böja vidjorna och knyta med dem. Man brukade koka vidjorna innan de tvinnades för att orka genomföra detta moment.

 

 

 

Men Kennet kom på en annan idé. Genom att sätta fast vidjans tjockända i en borrchuck och hålla fast i vidjans tunnare ände behövdes mindre handkraft. Man slet inte så mycket på skinnet och man kunde tvinna nästan ut i hela tjockändan. Detta hade varit omöjligt på det gamla sättet. Dessutom visade det sig att kokningen av vidjorna inte längre var nödvändig.

De färdigtvinnade vidjorna förvarades i vatten för att inte torka före användningen.

Käpparna, som skulle läggas över halmen, skall vara tillräckligt långa och jämntjocka. De är ungefär tumstjocka och av t.ex. hassel eller rönn.

 

 Klicka till nästa sida

Klicka till föregående sida