Ett besök i Trämuseet
text: Ingemar Öjelund
 
Cirkelsåg
foto: Sven Hjalmarson
Handsågning av bräder
foto: Sven Hjalmarson
 

Örkelljunga ligger i en skogsbygd, men också en gränsbygd. Här gällde det att kunna lite av varje för att kunna klara sig. Det gav grund för ett väl utvecklat trähantverk. I Trämuseet kan man följa hur trästockar behandlades och förvandlades till timmer. Husmodeller visar timmerkonstruktioner och taktäckningsmetoder av olika slag.
 
Enekorgar
Foto: Sven Hjalmarson
  Smördrittlar
Foto: Sven Hjalmarson

På slöjdloftet visas exempel på alla de träbaserade hantverk som bedrevs i denna trakt. Praktiskt taget alla sysslade med hantverk i någon form. Här visas hur man gjorde stegar, räfsor, vävskyttlar, baljor, bykor, smördrittlar och mycket annat av trä samt hur man flätade korgar av ene och pile.
 
 
 
Här följer en presentation av olika föremål som visas på Trämuseet:
 
 
Enekorgar

Tillverkningen av enekorgar var den vanligaste formen av träslöjd i Örkelljunga. Därför har även enekorgen blivit en Örkelljungasymbol.
En av de första korgmakarna var soldaten Bengt Lundahl, f.1826. Med sin hustru Katarina, f.1829, fick han tio barn i sin backstuga i Tockarp. Fyra generationer korgmakare blev det i Bengts släkt. Den siste, Arne Hjalmarson, slutade att göra korgar 1972. Från Tockarp spred sig hantverket för att på 1940-talet förekomma i de flesta byar i Örkelljunga socken.
De första korgmakarna använde endast en kniv som verktyg. Med den skar de enekäpparna, som skall vara raka, jämna och lagom grova, ca. 1-2 cm i diameter. Från toppändan bändes käpparna med en vass kniv mitt itu. I medeltal brukar det bli fem-sex spånor av varje käpp.
 
   
Foto: Ingemar Öjelund
 
Flätningen börjar från bottnen, som består av sex "bånnträ" av björk, vide eller rönn. Dessa träs tre och tre genom varandra i ett kors och bändes isär varpå flätningen börjar. Till korgväggen behövs 21, ca 140 cm långa spånor, s.k "standtillingar". Dessa böjs försiktigt upp från bottnen och binds samman med ett rep, varpå flätningen av korgväggen kan börja.
Efter ett par varv släpps bandet och flätningen fortsätter med "standtillingarna" svagt utåtlutande. När full höjd nåtts, flätas kransen genom att "standtillingarna" böjs nedåt. Till de två greparna kan brukas rönn, björk eller annat träslag. Sedan dessa är påsatta återstår bara att putsa bort alla utstickande enespån.Under 1800-talet sålde korgmakarna vanligen sina korgar själv. Senare övertogs försäljningen av resekörare och från 1894 kunde transporterna ske med järnväg.

Korgarna användes främst för potatis samt kol eller koks.

Efter hand fick korgmakarna hämta sitt material långt borta. Korgar började även tillverkas industriellt av annat material. Därför upphörde korgmakeriet successivt och numera tillverkas endast en och annan miniatyrkorg.
 

Häckningskorg för gräsänder
Foto: Ingemar Öjelund
 
Andkorgen är avsedd att skydda gräsänder under ruvningstiden då andhonan är utsatt för minkangrepp och äggen rövas av kråkor. Korgen tillverkas av Gunne Johansson, Tockarp.
 
Läs mera i: Anna Kinell & Marita Malmborg: Korgmakeriet i Örkelljungabygden (1987).
 
Kvastar

Enekorgsmakarna tillverkade även kvastar eller "limmar", som de kallades i bygdemålet. Till kvastarna brukades björke som togs när man fällde björkar till ved eller möbelvirke. Riset buntades ihop för hand och bands ursprungligen med björkvidjor. De som tillverkade i lite större skala kunde använda en klämanordning för att hålla ihop kvastriset vid bindningen Då var det vanligt att binda riset med ståltråd. I övre ändan stacks ett skaft in, vanligen av ene. Detta kunde hålla till många kvastar, varför kvastarna vanligen såldes utan skaft. En "resekörare" som for till marknaden med stegar och korgar hade ofta en bunt kvastar på lasset.
 
   Foto: Ingemar Öjelund
 
"I norra delen av Örkelljunga socken skalades mycket vispar förr i världen. Min mors moster Bengta gick i början av 1850-talet till Lund och sålde en knippa vispar. I min egen barndom skalade alla barn vispar. Vi fick två öre vispen och sålde till handlare. Vi brukade kunna skala fem dussin vispar per dag. Föräldrarna band ihop dem på kvällen". (Uppteckning efter korgmakare Hjalmar Karlsson, Folklivsarkivet, Lund från 1952).

Trädrötter brukades till diskborstar, som såldes i olika storlekar på marknaderna. De utställda borstarna tillhör ett parti som Hembygdsföreningen förvärvade på en loppmarknad i Ljungaskog 1992.

 
Laggkärl

I Båstads landtullsräkenskaper 1798 omtalas laggkärlstillverkare, eller "böckare" som de kallades efter det danska ordet "bödker", från Göstorpshult, Norra Össjö, Högalt, Rishult samt Tranetorp i Fagerhults socken. De tillverkade såväl baljor som kar. Till septembermarknaden i Örkelljunga samma år infördes två furukar från Fagerhult. Träkärlstillverkningen i Örkelljunga har i senare tid särskilt varit utmärkande för Boalts by, som till en del tidigare tillhörde Hishults socken. Vid en undersökning 1974 fanns sju personer i livet i Hishults socken som tillverkat laggkärl, men av dem var endast en verksam, som främst tillverkade prydnadskärl.
Laggkärlen tillverkades av kvistren fur, som spjälkades med yxa och formades med lagghyvel. Banden var ursprungligen av trä, men ersattes senare av zinkband. Ett laggkärl är uppbyggt av ett antal stavar som infogas i bottnen med en skåra, den s. k laggen, några centimeter ovanför stavarnas nederkant. Den sista staven kallades för "gråtstaven" eftersom den var så svår för lärpojken att passa in.
 
I Örkelljunga var Johan Bengtsson på Skogen den siste laggkärlstillverkaren. Han var ännu verksam 1951 då hans tlllverkning dokumenterades av Nordiska museet. Laggkärlen åkte till slöjdhandlare som i sin tur sålde dem på marknader.
 
Foto: Ingemar Öjelund
 
Baljorna och karen på utställningen i Ingeborrarp kommer från Johan Bengtssons verkstad. Pappmallarna visar att sortimentet av laggkärl var betydande. Johan Bengtssons tillverkning omfattade allt från stora tvättbykor till spannar och mjölkstävor. Tillverkningen upphörde på 1960-talet då tvättmaskinerna gjorde såväl bykor som baljor överflödiga. Hemslaktningens försvinnande medförde samtidigt att laggkärl för nedsaltning av kött och fläsk inte längre behövdes. Träspannarna ersattes av plasthinkar.
 
Leksaker

Svarvningen var ursprungligen ett skråhantverk, knutet till städerna. Tidigt uppträder dock "rockadrejare", dvs. spinnrockssvarvare även på landsbygden. Svarvningen som ursprungligen skedde med svegsvarv eller stångsvarv (se  utställningen av väv-skyttlar) rationaliserades genom trampsvarven med ett stort svänghjul, vilken senare även kunde apteras till vatten- och elkraft.

Svarvningen var särskilt utbredd i Oderljunga och Perstorp. När en svarvare från dessa trakter var på väg till marknaden med ett lass spinnrockar, mötte han en soldat, som bad honom göra en miniatyrspinnrock. Nästa gång hade han även sådana med på lasset och sålde dem med framgång. Svarvningen av leksaker, främst spinnrockar och sk. snurrebussa, blev rent av en storindustri i Oderljunga och Perstorp.

I landshövdingens femårsberättelse för 1896-1900 heter det att "Inom Oderljunga socken har svarveriet tagit märkbar fart. Huvudskaligen tillverkas leksaker, som sedermera försäljas dels inom landet, dels till Danmark, Finland och Ryssland. I följande femårsberättelse för 1901-1905 heter det: "Inom Oderljunga socken ägnar man sig … åt svarvning av leksaker, som finna vidsträckt avsättning, särskilt till Danmark och Tyskland, ja, de hitta vägen ändå längre bort, ty det uppgives att man funnit leksaker, förfärdigade i Oderljunga, salubjudas i Amerika. Kanske kan rentav tillverkningen av "pickande höns" i Ryssland ha sitt ursprung i norra Skåne!
 

 
 
 
Jämför stolens och bordets storlek med
 armbandsurets.
Foto: Ingemar Öjelund
 
I Örkelljunga tillgodosåg svarvare Rosén barnen med svarvade leksaker i början av 1900-talet, bl.a hjul till leksaksbilar. Sveriges största svarveri, Åke Nilssons i Kyrkolycke, finns numera i Örkelijunga kommun. Ett bra exempel på hur bondehantverk kan förvandlas till en högrationaliserad storindustri. I Oderljunga svarvar alltjämt Ove Kvist leksaksspinnrockar - med glödritade ornament - på samma sätt som hans morfar gjorde. Det är han som svarvat spinnrockarna i montern.
 
Pilekorgar
 
År 1892 begav sig åtta unga pojkar från Tockarp och Vemmentorp till Jylland för att göra spånkorgar. Sedan furuspånorna tagit slut började de göra korgar av pil, som växte i stora mängder på Jylland.
 
Efter ett litet mellanspel i Amerika återvände Fritz Kristiansson, en av de åtta pojkarna, till hembygden och därmed började ett nytt skede i korgmakeriets historia i Örkelljunga. Efter första världskriget började man även göra torgkorgar av pil.
 
Pilet höggs i mars månad och skulle sedan stå i blöt t.ex. i en bäck ett par månader, för att de skulle gå att skala. Därvid drogs pilkäppen genom en klämma, så att barken lossnade. Därefter skulle käpparna torka för att inte få gråsvarta fläckar.
Foto: Ingemar Öjelund
 
År 1932 anmodades korgmakare Hjalmar Karlson att göra några blomsterkorgar av pile på prov till en firma I Helsingborg. Detta ledde till stora beställningar. Före andra världskriget kunde Hjalmar Karlson med 6-7 anställda tillverka 40.000 blomsterkorgar per år. År1933 började även Fritz Kristiansson i Vemmentorp tillverka blomsterkorgar och år 1959 var omkring 25 personer sysselsatta med blomsterkorgstillverkning i Örkelljunga. Produktionen omfattade ca. 3 000 000 korgar per år. I och med andra världskrigets slut upphörde pilekorgstillverkningen i Venmentorp. Hjalmar Karlson lade sist av alla ner sin tillverkning 1972. Han var då 80 år gammal. De sista åren hade bara far och son arbetat i verkstaden.
 
Nya material ersatte pilen och när det på 1980-talet åter blev modernt med pilekorgar var de tillverkade I Kina.
 
Läs mera i: Anna Kinell & Marita Malmborg: Korgmakeri i Örkelljungabygden (1987).
 
Räfsor

Tillverkningen av räfsor eller "rivor ", som de kallas i bygdemålet, var vanligen en gammelmanssyssla. Men det förekom även specialister som tillverkade räfsor för avsalu. I Bälinge by började Jöns Schütz (1818-1905), sedan han lämnat tankarna på emigration, att tillverka räfsor år 1873. Hans son Johan Schütz (1871-1933) fortsatte liksom dennes son Georg Schütz, som på bilden slår pinnar i räfshuvudet. Medan Jöns och Georg drev tillverkningen jämsides med jordbruket har Georg Schütz sedan 1945 haft tillverkningen som heltidssyssla. Efter dennes frånfälle köpte Hembygdsföreningen hans verktyg och halvfabrikat på auktion.
 
Foto: Ingemar Öjelund
 
Virket till huvudet sågades i lagom längd och klyvdes upp med yxa, varpå ämnet täljdes i täljbänk med bandkniv och hyvlades. Därpå borrades hål till pinnarna med en handborr, så att de islagna pinnarna bildade rät vinkel mot skaftet.

Ursprungligen täljdes pinnarna med kniv, men efter hand rationaliserades tillverkningen genom att ämnena med en klubba slogs genom en s.k "pingatuda".

Till skaften eller "rivetakarna " brukades kvistren al, som jämnhyvlades med en rundstavshyvel. Senare har tillverkningen rationaliserats genom anskaffande av maskiner, som ursprungligen drogs med vattenkraft, senare med elkraft.

Räfsor tillverkades med rakt skaft för att bära höstnadsfånget, med kluvet skaft för skogsbygden och med bågar för slättbygdens behov. Ju bördigare jord, desto starkare rivor. Dessutom gjordes små räfsor för barn. Försäljningen skedde genom kringkörning mellan gårdarna och på marknaderna I Skåne från början av juni till början av augusti. Senare har även slöjdhandlare sålt räfsor.
 

Lieorv tillverkades av två typer med vardera två handtag eller "knaggar". Det långa stjärtorvet kallades "stertaskaft ". Ursprungligen tillverkades även strykspån ned svarvade handtag, men detta upphörde 1948 då strykspånen började ersättas av smärgelstickor.
Foto: Ingemar Öjelund
 
Läs mera I Skånes Hembygdsförbunds årsbok 1964.
 
Smördrittlar

"Pipstäver kommer nu ansenligt från Örkelljunga och Tåssjö socknar I Skåne till Båstad" skriver Pehr Osbeck I sin beskrivnling över Laholms prosteri 1796. Landtullsräkenskaperna för Båstad 1798 visar att bokestavar levererades från praktiskt taget alla byar i Örkelljunga, fyra byar i Fagerhult och en by i Rya. I Harbäckshult och Åsljunga levererade inte mindre än 16 bönder tunnstavar och i Spång 13 bönder.Tillverkningen sträckte sig över hela året men var störst i juni, juli och september.

Av bokestaven tillverkade tunnbindare i Båstad och annorstädes silltunnor som behövdes i stora mängder för transport av den sill som landades i Bohuslän. Främst tillverkades heltunnor, men i mindre utsträckning även halvtunnor och fjärdingar.
 

Mejerihanteringens uppblomstring medförde ett nytt behov av bokestav, nu för smördrittlar. Bokvirket var härvid oöverträffat eftersom det är alldeles smaklöst.  
Foto: Ingemar Öjelund
 
De dåvarande danska innehavarna av Ringarpsgården startade fabrikation av stav till smördrittlar. Gården och ångsågen övertogs 1897 av Janne Bengtsson och drevs i sin tur av dennes söner Josef och Albert Johansson. Ringarps stavfabrik hade i böjan på 1920-talet en årsproduktion av stavar till omkring 25.000 smördrittlar och tillhörde därmed de största producenterna i landet. Stavarna hämtades av tunnbindare från olika håll, vilka I sin tur levererade drittlarna till olika mejerier. En känd tunnbindare i Örkelljunga var "Bödkare-Anton", far till kamrer Edvin Svensson.
 
 
  Foto: Ingemar Öjelund
 
Charles Olsson var tidigare anställd vid Ringarps stavfabrik och tillverkar alltjämt smördrittlar i sin verkstad i Hjelmsjö så länge lagret av stavar från Ringarp räcker. Numera ytbehandlas ofta smördrittlarna och används för prydnadsändåmal.
 
Läs mera i Nils-Arvid Bringéus: Resekörare och besekrämare.
Om handeln i Örkelljungabygden i gången tid (1983).
 
Stegar
I landtullsräkenskaperna för Båstad 1798 omtalas takstegar, levererade från Hishults by och Änglabäck i Markaryd. Längden var ornkring 12 alnar, dvs. 7,2 m. Eftersom Hishult och Markaryd tillhörde furuskogsområdet kan man utgå ifrån att dessa stegar var tillverkade av fure.  
Foto: Ingemar Öjelund
 
I skogsbygden torde behovet av stegar ha tillgodosetts genom husbehovstillverkning och man söker förgäves efter dem i landtullsräkenskaperna från marknaderna i Örkelljunga 1798.

Efter hand som granskog planterades övergick man till att tillverka stegarna av granstammar, av vilka man kunde få ut två åsar av en stam. Till de trakter som tidigast granplanterades hörde Lärkesholms gods, och just här fick stegtillverkningen en betydande omfattning, från sekelskiftet jämsides med flaggstänger.

Till de s.k spolarna använde man ene, som var ett starkt träslag. Tillverkningen av stegar nämns bl.a i landshövdingens femårsberättelse för åren 1896-1900.
 
 
Foto: Ingemar Öjelund
 Det är troligt att behovet av stegar och brandhakar ökade genom brandförsäkringsbolagens föreskrifter. Tillverkningen av stegar skedde ofta jänsides med framställning av takrännor av trä, en slöjd som är känd från Vemmentorp.
 

 
Trämöbler

Trämöbler tillverkades vanligen av bysnickare i den mån man inte rentav själv snickrade ihop dem i huggeboden. Även sedan möbelfabriker vuxit upp I Örkelljunga omkring sekelskiftet fortsatte en och annan "bondsnickare" att tillverka trämöbler hantverksmässigt ned hjälp av en enkel maskinuppsättning.
 
Foto: Ingemar Öjelund
 
 I början av 1930-talet ställde flera laggkärlstillverkare om sin produktion till tillverkning av trädgårdsmöbler. Den vanliga modellen är tillverkad av ribbor och är hopfällbar. Den göres som regel i satser om bord, soffa och stolar med eller utan karm. Även pallar tillverkas.
 
Sådana möbler började ungefär samtidigt att tillverkas I Florshult, Mattarp, Boalt och Skogen liksom i Fagerhult. Tack vare att möblerna är hopfällbara var de lätta för slöjdhandlarna att transportera till marknaderna.
Försäljningen var särskilt omfattande före andra världskriget, varefter biltransporter inte längre blev möjliga.
 
Foto: Ingemar Öjelund
 
Numera är trämöbler på nytt populära, men de som förekommer i handeln är ofta importerade och kan inte kvalitetsmässigt jämföras med de hantverksmässigt tillverkade.
 
Träpumpar

Vid utbyggnaden av fiskedammarna på Lärkesholm vid 1700-talets mitt använde överste Berndt Wilhelm von Liewen genomborrade furustockar för att leda vattnet från den ena dammen till den andra. Vid arkeologiska utgrävningar i t.ex Lund har sådana trärör även på träffats.

Inom sjöfarten och fortifikationen kombinerades borrade trärör med pumpar, och det ligger nära till hands att sätta pumpborrningens uppkomst på Lärkesholm i samband ned överste von Liewens verksamhet. Enligt Helsingborgs tulljournaler utfördes år 1748 till Helsingör bl.a "100 st pumpträd". Den tidigaste direkta uppgiften om tillverkning av pumpträd i Örkelljunga lämnar dock en länsmansberättelse från 1833.

Till ett pumpträd valdes en rätvuxen furustock. Med ett långt järnborr, som vilade på en höj- och sänkbar "dalla", borrade man in sig i kärnan och kontrollerade med hjälp av spånen att man höll sig mitt i stocken. Sedan hela borret ätit sig in i stocken kunde detta förlängas. Därpå vidgades hålet genom att en vasslipad järnskena fästes utanpå borrspetsen och vreds runt i det uppborrade hålet. Detta var det mest ansträngande momentet.

 Foto: Ingemar Öjelund
 
Bottenhålet pluggades igen och ett inlopp togs upp i pumpstockens sida några decimeter från bottnen. Med pumpstången av järn fäst vid handtaget, föres en rundsvarvad träventil (det s.k hjärtat) med en rörlig klaff ner i vattennivån varvid vattnet sugs upp och rinner ut genom den svarvade "tudan".
Borrningen utfördes vanligen hos beställaren mellan slåtter och skörd. Tillverkningen dokumenterades 1952 på Lärkesholm av Nordiska museet. En träpump från Örkelljunga finns även på Skansen.

En del av verktygen är en gåva av Knut Braun i Lärka Sjöhult, en av de sista pumpborrarna.

 
 Foto: Ingemar Öjelund
 
Träskoffor

Träskoffor hade stor användning i bondehushållet. Med stora skoffor skyfflades säden på loften för att den inte skulle mögla. Skoffor användes även för att ta mjöl ur mjölbingarna. Kända skoffemakare var pojkar i Tockarp. Många minns även "skottermagarens Arvid" i Ingeborrarp.
 
Till samma typ av träslöjd hör slevar för matlagningen, refflade smörspadar för uppläggning av smör liksom banketräd eller "tvättetorsklar". Tillverkningen av sådan småslöjd kallades ofta för "brödamageri".
 
 Foto: Ingemar Öjelund
 
Huvuddelen av den i Ingeborrarp utställda småslöjden har förts av A. Johansson I St. Frösboholm, Vittsjö socken. Hans tillverkning dokumenterades 1952 av Nordiska museet. Arbetet sker huvudsakligen med hjälp av "tängsla" och "slättajärn" i "slevaknubben" och fullbordas med bandkniv i tälgbänken. Därvid vilar ämnet mot en lös träbit, tryckt mot bröstet.
 
Träskor

"Träskor brukas av allmogen över hela Skåne, besynnerligen på slätten, så att man sällan ser dem med andra skor, utom högtidsdagarna, varför de ock nog skramla i husen" skriver Linné i sin Skånska resa 1749.
Han tillägger att "träskorna göras mest i Norra Åsbo och Göinge härader, där skogsbygd är med gott forråd på al". I landshövdingens femårsberättelse för åren 1901-1905 heter det att " inom Färingtofta socken med dess rika tillgång på al idkas såsom hemslöjd, toffel- och träskomakeri i rätt stor omfattning".

Träskomakarverkstaden på Ingeborrarp är en gåva av träskomakare Rolfs ättlingar i Harbäckshult. Rolf, som var född 1881 och härstammade från en gammal knektasläkt, hade träskomakare både på fädernet och mödernet.

Själv började han göra träskor vid 18 års ålder hos en bonde I Vittsjö. Han sålde till handlare och på marknader. Då han år 1929 flyttade från Åsljunga till Harbäckshult inredde han en verkstad i den gamla längan. Dokumentation av Rolfs tillverkning gjordes av Folklivsarkivet i Lund 1959.
 
RoIf såg själv ut virket och köpte det sedan alnavis. Ämnet bearbetades med en tälgyxa i en arbetsbänk eller "pack". I tur och ordning högg han till botten, sidor och ovansida. Därefter kilades de två bearbetade ämnena fast i packen med hälsidan uppåt. Utrymmet för foten och hälen gröptes ut med en "navare" och vidgades med "röskedar" av olika storlek. När urgröpningen var lagom "slättades" fotutrymmet med en "slättekrog". Sedan hålrummet var färdigt lossades träskorna från packen och höggs till utvändigt. Ett snitt gjordes för klacken, varpå sidor, botten och klack formades med "trängsla" och putsades runt om med bandkniv. De färdiga träskorna ugnstorkades ett par timmar för att inte spricka. Därpå spikades "putan" av läder, fylld med hö, på och slutligen målades träskorna svarta på utsidan.
På 1950-talet kostade de 12-17 kr paret.
 

Foto: Ingemar Öjelund
 
Vävskyttlar

Tillverkning av vävskyttlar eller "skottor", som de kallas i bygdemålet, var något av en specialitet i Sonnarps by. Enligt traditionen var Anders Kindblom (f.1789), även kallad "Starkers Anners", upphovsman till denna bygdeslöjd. Han var dräng hos gästgivaren Johannes von Wowern i Fagerhult på 1830-talet och skulle ha lärt sig konsten på fängelset i Malmö, där han undergick straffarbete för stöld.
 
Men det var främst Tufve Tufvesson i Sonnarp (f.1817) som började produktionen i större skala. Tillverkningen nådde sin höjdpunkt vid slutet av 1800-talet och genom knallar och senare genom Åhlen & Holms postorderfirma såldes vävskyttlar från Sonnarp över hela landet.

De s.k Larsapågarna (Gustav, Pontus och August Larsson) var skickliga skyttelmakare och verktygen och halvfabrikaten på utställningen i Ingeborrarp kommer från deras verkstad i V. Spång, där Pontus Larsson också tillverkade vävspännare, bandvävar och spånfåglar.

Skyttlarna utfördes vanligen av björkvirke. På det upphyvlade ämnet ritades skyttelns form efter schablon. Därpå stämdes "spolahålet" ut och hålen för rullarna på skyttelns undersida. Skytteln fick därefter sin form med hjälp av yxa och bandkniv, rasp och sikling. "Trådglyggan" i skyttelns sida borrades och skars upp och försågs med skoning av bleck för att tråden inte skulle fastna. I spolahålet monterades en ståltrådsfjäder, på  vilken garnspolen fästes. Rullarna svarvades med en enkel stångsvarv bestående av en böjd trädgren med ett snöre fäst runt svarvämnet.

 
De färdiga skottorna polerades med en blandning av sprit och shellack med tillsats av gurkmeja, som gav skytteln en vacker gul färg. Olika slags skyttlar användes för olika vävnader. För nöthår användes skyttlar med genombruten spolkammare. I våra dagar tillverkas vävskyttlar (av bok) industriellt I Glimåkra och (av björk) i Dalarna. Vävskytteln har - när den inte längre brukas vid vävning - blivit en symbol och en formskön souvenir.
 
Foto: Ingemar Öjelund